Om innehav

Post foto: träd | © Joe på Pixabay 

Låt oss föreställa oss att vi går genom en mäktig ekskog med flera hundra år gamla ekar och andra mäktiga träd och ägaren till denna skog berättar stolt om sin egendom. Nu skulle man kunna fråga sig hur en människa ens skulle vilja äga sådana underbara varelser, som fanns där redan innan de fanns och fortfarande kommer att finnas där när, förutom träden, kanske ingen alls minns dem.

Att något sådant överhuvudtaget kan hända beror enbart på vår egen värld, som bara existerar för att de levande varelserna i den förtär varandra. Huruvida detta är en bra värld eller inte är något några filosofer fortsätter att diskutera. Men i slutändan är det bra att inte ens vårt eget universum bryr sig om om vårt solsystem ens existerar eller inte. Och så skulle man kunna dra slutsatsen att även mänskligheten i sin helhet bara är en helt obetydlig fågelskit i rum-tidskontinuumet, förutom oss själva förstås!

När jag gick med en vän genom en fiskmarknad i Neapel uppmärksammade jag de många små bläckfiskarna som alla försökte undkomma sitt öde. Han höll med mig om att de flesta bläckfiskar var smartare än vissa medborgare. När jag frågade honom hur man ens kunde äta sådana varelser, svarade han helt riktigt, "helt enkelt för att jag är den starkare".

Och så kan man redan nu betrakta det som en stor framgång för mänskligheten att det kommit till övertygelsen att man inte åtminstone kan äga sina medmänniskor, än mindre äta dem. Med de andra invånarna på vår planet är vi långt ifrån så långt, eftersom vi fortfarande äger dem enligt lag. Vi kan dock bara göra den här fastigheten till vår egen om vi förbrukar dessa varelser, och så äger den stolte skogsägaren inga träd, utan bara fasta kubikmeter virke.

En annan prestation av mänskligheten är att de, åtminstone i de mer civiliserade delarna av vår värld, har kommit att tro att egendom är en skyldighet. För det innebär att ägaren till andra levande varelser också är föremål för skyldigheter med sin egendom, nämligen att han bara är rättmätig ägare om han också tar hand om sin egendom.

Och detta gäller naturligtvis och logiskt även död egendom, vare sig det är pengar, verktyg, handelsvaror eller annan egendom. Och om man tittar närmare på detta faktum så är ägandet inte bara begränsat av ens livstid, utan också av förmågan att ta hand om sin egendom.

Och så är det faktiskt ganska bra om man bara använder pengar och andra konsumtionsvaror för egen konsumtion och därmed alltid återför dem till kretsloppet. Det är lite annorlunda med verktyg och de där sakerna som man använder och dessutom behöver kontinuerligt och som inte slits eller "slits ut" så snabbt för att man tar hand om dem. Även då är det bara meningsfullt att äga det om du verkligen behöver dessa saker. Och så skulle man verkligen kunna ställa sig frågan om man z. Om du till exempel inte är anställd inom handeln måste du faktiskt äga arbetsbänken i källaren.

Många medborgare ser den här typen av besittning, som ofta definieras som egendom, som en del av förmögenhetsackumulering och samlar därmed på sig saker som de faktiskt inte behöver själva, men hindrar andra människor från att använda dem. Om inte dessa saker görs tillgängliga för andra människor som "kapital" i utbyte mot hyra, avgifter eller andra förmåner. Hur som helst, det slutar med att det skapar fler ägodelar än vad som faktiskt är nödvändigt, vilket i sin tur ökar den totala konsumtionen.

Och detta är fallet i alla våra sociala och ekonomiska system, även de som formellt har avstått från kapital, egendom eller ägande. Intressant nog leder alla deras försök bara till en brist på alla varor – även de immateriella – vilket antyder att vi antingen inte riktigt och fullt ut förstår ägande, eller bara att vi som mänskliga samhällen inte organiserar oss till förmån för allt - träden verkar ha mycket framför oss i detta avseende.