Inläggsfoto: EU:s flagga som smular | © Shutterstock
Detta inlägg publicerades också på Webbplats för Europa-Union Tyskland publiceras.
emmanuel Macron inledde sitt första presidentskap med en stor gest för ett starkare Europa. Det hade väckt förhoppningar bland oss europeiska federalister. Han var kandidat för ett demokratiskt, europeiskt Frankrike. I den andra omröstningen segrade han mot den ultrahögermotståndare till ett enat Europa. Många tyskar var rädda för Marine Le Pen, kände kanske en viss tillfredsställelse över att äntligen stå på rätt sida av historien när några fruktade sin valseger. Det var ett välgörande ögonblick, ett särskilt tyskt ögonblick, som för övrigt grundade Pulse of Europe.
Sex år senare är Macron, nu inne på sin andra mandatperiod, enormt försvagad inhemskt. Hans rörelse verkar knappast kunna vinna majoritet. Och partierna som en gång stödde den 5:e republiken är bara en skugga av sig själva, splittrade partier hotade med ytterligare splittring. Stark, och kanske starkare än någonsin, är Rassemblement National Le Pens, långätande krita och liknande till sin syster, den italienska premiärministern Giorgia Meloni, nyligen även med positiva uttalanden om Europa. Le Pen, en hon-varg i fårakläder som den italienska nyfascisten, är fortfarande det största franska hotet mot Europa, med folkets vänstertribun Jean-Luc Mélenchon är ingen vän av Europa, som han svidande kritiserar som l'Europe de Maastricht och därmed en kapitalistisk konspiration.
Jämfört med de starkaste krafterna i oppositionen framstår Macron fortfarande som en europeisk lyhörd. Ändå är Macrons idé om Europa också farlig. Macron kunde Ursula von der Leyen att ha en tysk som kommissionsordförande, eftersom det säkrade Frankrike ordförandeskapet i vad han såg som den viktigare Europeiska centralbanken. I gengäld gjorde von der Leyen Macron tjänsten att anta hans idé om ett strategiskt autonomt Europa. Kommissionen har nitiskt främjat detta bländande koncept sedan dess. Macrons partifamilj, med det programmatiska namnet Renew Europe, är inte ensamma om att försvara strategisk autonomi. Den finner en bred konsensus över partigränserna och har nästan blivit en helig gral i Bryssel.
Hittills har många europeiska politiker haft mycket olika uppfattningar om strategisk autonomi. De flesta beskrev idén som ett mer kapabelt Europa. Och vem skulle inte hålla med? Med undantag för motståndare till europeiskt enande är det ingen som tvivlar på att EU måste bli mer kapabel att agera. Sedan den ryska invasionen av Ukraina har idén om större självständighet lagts till. Detta kan också kombineras med det vaga och därför särskilt kompatibla erbjudandet om strategisk autonomi. Faktum är att idén om strategisk autonomi inte är särskilt originell och ännu mindre ny.
Det Macron propagerar för med Europas strategiska autonomi är ren gaullism. En del av den franska eliten, inklusive Macron, ser Brexit som en möjlighet att ta på sig en ny ledarroll i Europa. Macron ser Frankrike som en Grande Nation och åtminstone likställd med USA, från vilket Frankrike traditionellt känner sig utmanat, även om det i huvudsak var amerikanerna som befriade Hexagon från tyskarna och som för övrigt också stöttade politikerna i den 4:e republikens försoning med Västtyskland och gjorde därmed ett betydande bidrag till det europeiska enandet.
Men Macrons idé om Europa formas nu av tanken, som vid första anblicken verkar rimlig efter de irriterande Trump-åren, att Europa måste frigöra sig från amerikanerna. Den senare orienterade ändå bort från Atlanten mot Stilla havet. Den strategiska autonomin innebär därför en jämvikt till USA och Kina. Som den tredje polen bör Europa söka och finna lycka. Många apologeter för strategisk autonomi har de senaste åren hävdat att detta åtminstone är en över-, om inte en misstolkning av Europas strategiska autonomi. Naturligtvis måste EU förbli nära kopplat till USA, men bli mer oberoende av dem såväl som av alla andra makter.
Intervjuerna som den franske presidenten gav i samband med den eskalerande Taiwankonflikten visar dock att tolkningen av strategisk autonomi som anti-amerikansk politik inte var en misstolkning. Frankrike vill skilja Europa från USA. Macron hade redan beskrivit Nato, som i huvudsak bygger på USA:s skyddsgaranti, som hjärndöd 2019 och höll därmed i princip med Trump, som hade beskrivit Nato som föråldrat. Nu hävdar Macron att friheten för demokratierna i Stillahavsregionen inte berör Europa. Europa får inte bli ett bihang till USA, som låter sig dras in i sin konflikt med Kina, som inte är en europeisk konflikt. Tyska politiker, som socialiserades politiskt med en antiamerikansk attityd, hoppar in och ansluter sig entusiastiskt till honom.
En sådan förståelse av strategisk autonomi eller europeisk suveränitet är farlig och överraskande, eftersom Europas säkerhet för närvarande är under akut hot och, vid sidan av de modiga ukrainarna, är det framför allt USA som har förhindrat ett ukrainskt nederlag hittills. Det senare skulle innebära slutet för Ukraina och göra ett segerrikt Ryssland, som uppenbart vill återställa sitt gamla sovjetiska välde, till ett existentiellt hot för åtminstone Centrala Östeuropa. Amerikanska reaktioner på Macrons uttalanden är mindre överraskande. Medan Biden-administrationen undrar vad den gjorde för att förtjäna detta, ser stora delar av republikanerna sin chauvinistiska isolationism bekräftad. Låt européerna ta itu med Ryssland på egen hand. Beroende på ditt perspektiv kan attacken mot Ukraina också ses som en regional konflikt, liksom det kinesiska hotet mot Taiwan.
Den franska synen på Taiwan är också häpnadsväckande eftersom ett öppet krig om ön skulle få mer förödande konsekvenser för den globala ekonomin och därmed även för europeiska företag och arbetstillfällen, och till och med för den allmänna tillgången på varor i Europa än det nuvarande Ukrainakriget. Europa måste ha ett vitalt intresse av att se till att handelsvägarna i Asien förblir öppna och att en regelbaserad världsordning försvaras i Formosasundet såväl som i Östeuropa.
Det är fortfarande ostridigt att Europa måste bli mer kapabelt att agera, framför allt genom att ytterligare avskaffa medlemsländernas vetorätt, och att man måste minska sina beroenden genom diversifiering. Särskilt Tyskland gör för närvarande alldeles för lite för detta. Den senaste statistiken visar att den tyska ekonomin blir allt mer beroende av Kina. Men Europa behöver inte bli oberoende av sina partners och vänner i världen, utan tvärtom försöka stärka de ömsesidiga beroenden! USA behöver också ett fritt Europa. Om EU gradvis skulle bryta upp och några av dess medlemmar skulle bli ryska satelliter och alla, inklusive Ryssland, som blev allt mer beroende av Kina, skulle Europas efterkrigsvärden vara historia.
Macron och Frankrike, stärkta av deras förtroende för att vara en kärnvapenmakt, hyser farliga illusioner om Europas roll i världen. På 1990-talet kunde Europa inte stoppa den serbiska angriparen på egen hand. Det hade nästan ingen konstruktiv inverkan på Mellanöstern och Nordafrika efter den misslyckade arabiska våren. Att amerikanska interventioner har orsakat kaos här är sant. Amerikanernas gradvisa tillbakadragande från Nära och Mellanöstern har gjort detta ännu större och kompenseras inte på något sätt av Europa. Och Europa ensamt har absolut inga medel att stoppa den ryska angriparen.
