Inläggsfoto: Pixabay
Det har nog aldrig varit så svårt som den här gången förut. Även om vissa partier i sista minuten försöker förklara sin relevans för medborgaren, har inget parti, vare sig i oppositionen eller ens i regeringen, uppnått några meriter under den senaste valperioden.
Det är därför inte längre möjligt att fatta beslut utifrån prestationskriterier, varför endast partiernas löften om det framtida regeringsarbetet återstår, varvid det, förutom dessa löften, knappast finns något igenkännbart begrepp från partierna som kan tas på allvar eller till och med acceptabelt och genomförs.
Och vi vet av erfarenhet att inget parti någonsin har för avsikt att genomföra sina löften, för om dessa inte inkasseras under de nödvändiga koalitionsförhandlingarna kommer de senast att avslöjas som ihåliga uttalanden i vardagsregeringen och "på grund av verkligheten", som obrukbara igen i byrålådan så att de kan återanvändas inför kommande valrörelse.
Så det sista hoppet förblir ensamt med kandidaterna på plats, som du förhoppningsvis känner till och också rimligen kan bedöma.
Och där ser det åtminstone ut"i min valkrets’ (267) ganska magert:
Där har vi Alexander Trom, en advokat som varit ledamot av delstatens parlament i flera år och efter att inte ha blivit vald där, har varit medlem i förbundsdagen sedan förra valet (2017). Dess placeringsfördel är att CDU har vunnit det direkta mandatet i valkretsen utan avbrott sedan 1976.
Då har vi Josip Juratovic, en fackföreningsman som har varit medlem i den tyska förbundsdagen sedan 2005, men som alltmer tappar stödet från sitt eget parti (SPD). Så det återstår att se om "momentum" av Olaf Scholz tillräckligt för att göra det möjligt för honom att återinträda i förbundsdagen.
Också Michael George Link, en översättare, har suttit i den tyska förbundsdagen för FDP sedan 2005, med "ett uppehåll". Som tidigare statsminister i det federala utrikeskontoret fick han redan regeringserfarenhet där och använde sin ledighet som riksdagsledamot för att skaffa sig internationell erfarenhet med Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa. Man kan anta att han flyttar in i förbundsdagen denna gång igen.
Men det blir riktigt läskigt med kandidaterna från två partier som var och en upptar motsatta ändar av partispektrat; en kandidat har suttit i den tyska förbundsdagen sedan 2017, och man kan bara hoppas att detta var en engångsföreteelse.
Det hela toppas av ett regeringsparti på statlig nivå, vilket sannolikt beror på en "klar brist på yrkesarbetare" och skickar en student in i loppet, vilket signalerar att ur partiets synvinkel inga kvalifikationer alls eller åtminstone Det krävs lite erfarenhet för att agera folkrepresentant för att vi ska kunna fatta viktiga beslut.
Så vi medborgare, om man tittar noga, har knappast ett rätt val. Men jag vet åtminstone vem jag kommer att rösta på som direktkandidat.
Och kanske kommer någon av de tre riktigt seriösa kandidaterna att lyckas övertala mig att rösta på sitt eget parti under valrörelsens sista meter. Med tanke på det nuvarande tillståndet för dessa partier, en verklig herkulisk uppgift.
Därför tänker jag inte poströsta den här gången, för att ge partierna och kandidaterna så länge som möjligt chans att göra mål och övertyga – trots allt står vårt lands öde på spel.
"Oavsett etiketten på partierna, eller krigsropen från demagogerna som leder dem, så står det praktiska valet mellan plutokratin å ena sidan och ett rabblande av absurda omöjligheter på den andra."
Henry Louis Mencken, Anteckningar om demokrati (2013 [1926]: 153)
