Foto: Heilbronns stadsbibliotek
Det fina med min nuvarande livssituation är att jag själv kan bestämma om, när och hur jag vill jobba. Och det bästa är att när jag väl inser att det här arbetet inte är produktivt och inte det minsta roligt, så är jag den enda jag kan skylla på för det. Då tappar jag genast tålamodet och jag avfärdar mig själv och detta utan förvarning! – Det borde jag ha tillåtit mig själv för decennier sedan.
Men det här har en väldigt trevlig bieffekt, eftersom de som känner till detta faktum försöker inte bara att hela tiden hålla ett öga på "nöjesfaktorn", utan också göra allt de kan för att inte tappa de tidigare gemensamt uppsatta målen ur sikte.
Det enda problemet med det här är att du efteråt kanske till och med tar belöningen för arbetet som utförts med lite dåligt samvete, vi har trots allt hamrats in i det i decennier att arbete inte ska vara roligt - åtminstone inte riktigt arbete . Därför är jag också glad att jag mest tjänstgjorde i mitt jobb och inte jobbade – så jag kunde alltid tillåta mig själv att inte tappa det roliga ur sikte, även i de mest overkliga situationer. Och när något sådant inte alls var möjligt var det oerhört betryggande att veta att det faktiskt finns människor som ser arbete som ett tvång och som något obehagligt hela livet.
Jag kan också säga att det var väldigt trevligt att jag kunde tillbringa hela mitt yrkesliv på jobb som var och en hade åtminstone något äventyrligt över sig. Och när jag på grund av min ålder även fick lära känna kontorsvåningarna var dessa redan förknippade med virtualitet och mycket flexibel rörlighet och var därför återigen ett äventyr i sig. Så jag kunde aldrig klaga och redan på 1990-talet hade jag alla arbetsplatsupplevelser som människor idag möter med så fina utmaningar som är trevliga att se på. Och för många av oss var Powerpoint-presentationer och videochattar en helt förlegad affär redan på noughties, vilket får tårar i ögonen med dagens framträdanden. Först när en nyutexaminerad universitetsexamen råder mig att förbättra mina egna presentationer med Powerpoint försvinner min skräck. Men jag vet från en professorsvän till mig att något sådant faktiskt fortfarande lärs ut, åtminstone på universiteten - säkerligen av dem som först nyligen fotograferade sina overheadprojektorbilder och nu presenterar ett bildspel till de förvånade studenterna.
Men under tiden håller arbetsmiljöer som coworking spaces och hemmakontor sakta på att bli mainstream, som på noughties helt enkelt var en del av en trevlig arbetsmiljö, men tyvärr ännu inte kunde komma på så stora namn. Kanske kommer nutida saker bara att fånga oss om de också har ett sexigt namn.
Jag tycker om att tänka tillbaka på 1990-talet, när jag sammanfattade resultaten av mitt arbete på en Nokia Communicator när jag körde och skickade den till min chef via e-post eller fax, beroende på konfigurationen av min fjärrstation. Och om han ville att det skulle se snyggt ut anlitade han en sekreterare för att göra det, och jag var tvungen att sätta min signatur under den när jag kom tillbaka till kontoret. Och redan då visade PowerPoint-presentationer det väsentliga och om det fanns bilder, så några nakna personer som kunde ses för en sekund eller två bara för att få publikens uppmärksamhet.
Men nog om den gamla goda tiden. Jag har nu mitt eget hemmakontor – helt för mig själv – och eftersom jag under COVID-19 kunde förundras över ett antal arbetsplatser via videokonferens och blev särskilt imponerad av utrustningen på Detlefs stjärnas arbetsplats, ville också unna mig lite lyx, försett den med rätt utrustning för mig.
Förutom en riktig och bekväm kontorsstol har jag en ännu bekvämare säng, precis bredvid ett skrivbord med gott om plats. Skrivbordet har en stor datorskärm som är bra för forskning såväl som för att titta på tv. Jag har en egen dator för jobbet och för de obligatoriska videokonferenserna, och om det inte fungerar med de virtuella operativsystemen har jag en annan dator med Windows-operativsystem. Och det egentligen enda nya – som för övrigt fungerar väldigt bra – är de virtuella kontoren i metaversen, som också blir mer och mer attraktiva.
Det enda mitt hemmakontor saknar nu är en väldigt specifik espressomaskin och ett minikylskåp, även om jag inte har bestämt mig för denna.
För detta kan jag fortsätta att falla tillbaka på de beprövade koncepten för mobilt arbete, som intressant nog fortfarande mycket väl kan klara sig utan överprissatta och ineffektiva samarbetsutrymmen. Flygplatser är fortfarande idealiska för den första sammankomsten och använder senare mycket välutrustade arbetsplatser på folkbiblioteken. Och för vidare diskussioner är trevliga hotelllobbyer fortfarande det bästa valet.
Och det enda som verkligen har förändrats under decennierna är att man nu kan visa lånekort istället för de vanliga mynten.
I slutändan kommer dock statussymbolerna för långt överdimensionerade företagshögkvarter att fortsätta att hävda sig, eftersom det fortfarande och uteslutande beror på hur mycket pengar man stoppar i sanden. Och man gillar att bli mätt på mängden av dessa belopp. Du kan se det mycket väl på Googleplex, Apple Park, Amazonas huvudkontor eller många andra nya företagshögkvarter som samlar så många anställda som möjligt på ett ställe – inklusive här i Heilbronn med omnejd.
"Arbete som är rent slit, utfört enbart för pengarnas skull det tjänar, är också rent slit eftersom det är fördärvande snarare än självförbättrande."
Mortimer Adler, A Vision of the Future: Tolv idéer för ett bättre liv och ett bättre samhälle (1984)
