4.10.02023

Postfoto: mynt och euro | © Pixabay

sommarzoner

Nu är det officiellt (Heilbronner Stadtzeitung, 4.10.2023 oktober 1: XNUMX), sommarzonerna på Turmstrasse och Lothorstrasse var en fullständig framgång. Sedan flera år tillbaka, i enlighet med giltiga beslut från kommunfullmäktige, har Turmstrasse varit tänkt att bli en fotgängarzon och Lothorstrasse har åtminstone blivit trafikdämpad.

Tyvärr försöker våra stadsledare förhindra detta med alla möjliga medel. Och detta fortsätter att stödjas av Fleiner Strasse-lobbyn, som fortfarande anser att Fleiner Strasse måste vara måttet på allt i Heilbronn.

Det skulle vara en fördel för oss alla om Turmstrasse äntligen gjordes till en fotgängarzon, och helst en mycket grön sådan. Och som redan skrivits, en av våra äldsta specialbutiker i Heilbronn skulle ha mer än förtjänat detta för sitt hundraårsjubileum!

Tyvärr är vår stadsförvaltning fortfarande inte intresserad av detta.

Välfärdsstat

Vi har bara råd med vår välfärdsstat om majoriteten av oss är i anställning eller arbete som genererar åtminstone tillräckligt med ”mervärde” för att kunna finansiera vår stat, dess infrastruktur och transfereringar till våra mindre framgångsrika medborgare.

Det är därför vi redan från början hade tanken att vi är en stat av utbildade medborgare och högpresterande, där massan av löner och inkomster säkerställer ett gott liv och tillräcklig skatteinkomst för att kunna finansiera hela det sociala systemet.

Därför har tjänster och jobb som inte genererar något ”mervärde” eller inte åtminstone är samhällsrelevanta börjat flyttas utomlands. Faktum är att åtminstone låglönejobben – och jag fruktar ännu mer – inte gynnar vår välfärdsstat, utan snarare belastar den. Ett bevis på detta är bland annat den så kallade prestationspensionen som ska betalas ut till dem som aldrig kunnat eller ville skapa mervärden för vårt samhälle.

Vårt sociala system, som redan var svårt skadat och trasigt, belastas nu av att fler människor invandrar till vårt samhälle, som själva aldrig kan bli en tillgång för vår välfärdsstat, även om de arbetar här varje dag och själv- uppoffrande. Anledningen är densamma som nämnts ovan, de jobbar mest i jobb som inte i sig representerar något mervärde för vårt samhällssystem.

Lösningen är densamma för både lokalbefolkningen och nya invånare!

Antingen minskar vi välfärdsstaten till vad som är genomförbart och överkomligt för de människor som bor och arbetar här eller så börjar vi äntligen lägga grunden för vår välfärdsstat.

• Arbetet ska betalas på ett sådant sätt att inte bara en vanlig människa kan leva på det, utan också generera tillräckligt med skatter för att kunna försörja andra.
• Jobb som kan automatiseras eller slutföras av robotar eller datorer får inte längre upptas av människor.
• Människor som inte kan utföra kvalificerat arbete här måste utbildas och utbildas tills de har ett produktivt arbete eller når en ålder där de inte längre kan utföra något arbete. Nyckelord: livslångt lärande – men utan ett enda undantag!
• Människor som vill ansluta sig till oss måste långsiktigt kunna överleva på vår arbetsmarknad. Undantag: Asylsökande, som också måste lämna igen om anledningen till flykten inte längre gäller och de inte passar vår arbetsmarknad.

omfördelning

Omfördelningen av vår så kallade välfärdsstat fortsätter lyckligt och knappast någon kan förstå var alla pengar ska komma ifrån och var – närmare bestämt i vilka fickor – de slutligen går.

Omfördelning är i grunden korrekt och nödvändigt för att bevara ett samhälle, men det måste regleras och styras från framgångsrikt till mindre framgångsrikt och får varken gå över styr eller vända från framgångsrikt till ännu mer framgångsrikt!

Det vi vet idag är att den totala skuldsättningen ökar och att de rikaste av de rika blir mer kraftfulla och rika. Vi vet också att de flesta överföringsbetalningar till mindre framgångsrika medborgare och andra invånare är bortkastade eftersom de inte kan eller vill hantera pengar på ett ansvarsfullt sätt.

I slutändan betalas hela notan av den så kallade medelklassen, som blir allt fattigare och dessutom glider in i träldom ofrivilligt och utan egen förskyllan.

I slutändan, som i andra samhällen förr och idag, har vi återigen ett fåtal oligarker, monarker eller diktatorer som öppet styr odemokratiskt över resten av världen – alltid tills det inte finns något kvar att styra.

Och när väl medelklassen börjar göra uppror får de mer inflytelserika bland dem några kontanta presenter till bilar, hus eller uppvärmning och världen är återigen i sin ordning för alla.

Det hela har nu gått helt överstyr och de som har jobbat och räddat hela sina liv måste nu vara riktigt försiktiga så att de inte blir lurade inom en snar framtid, och detta innan de ens har haft chansen att göra. så åtminstone en gång att vara lata i sitt liv och njuta av framgången med sitt eget arbete.

---