Inläggsfoto: Medelhavet | © 8926 på Pixabay
I och med andra världskrigets slut blev vår europeiska idé den gemensamma visionen för alla demokratiska partier i Europa.
Även om det alltid funnits meningsskiljaktigheter i utformningen av ett gemensamt Europa och det hände också att enskilda partier lämnade "Europarörelsen" i perioder och med mycket bång, men själva idén har blivit konsensus för alla europeiska demokrater. Under tiden har 28 europeiska länder (inklusive Republiken Kroatien) beslutat att bli medlem i Europeiska unionen; även om vissa politiker inte längre vill erkänna detta i en attack av populism.
Dessutom finns det fortfarande tillräckligt många europeiska länder som skulle vilja vara medlem i vår gemenskap eller räkna med att kunna bli medlemmar så snart deras oberoende inte längre ger dem några ytterligare fördelar. Dessutom är andra stater fortfarande mycket positiva till utvecklingen av en europeisk federation och har stöttat den från början med egna resurser.
Tyvärr måste vi i dag erkänna att den initiala entusiasmen för att skapa "Europas Förenta stater" för länge sedan har gett vika för en politik att ta små steg.
Våra medmänniskors nationalism har återtagit styrka snabbare än vi någonsin kunnat föreställa oss, trots femtio miljoner mord och dråp bara under det senaste världskriget. Mindre än 50 år efter detta förklarades mord, plundring och våldtäkter tillfälligt som "statliga skäl" i delar av Europa. Ännu värre, det förblir vardagen i en mycket större del av vår värld!
Det är därför vi mer än någonsin måste trotsa varje form av nationalism, först i vår omedelbara närhet och sedan även bortom. För vår europeiska idé förblir enbart den rätta vägen mot en världsunion, som våra barnbarns barnbarn förhoppningsvis kommer att få uppleva en dag. Det är sant att vi alla är glada över den nyligen tilldelade Nobels fredspris till oss unionsmedborgare, och många av oss välkomnar också våra kroatiska vänner som nya medlemmar, men detta får inte göra oss blinda för de grundläggande frågorna i vårt samhälle .
Vi har väntat på en "europeisk konstitution" sedan början av XNUMX-talet. Även en "europeisk armé" som redan hade beslutats vid den tiden förblir ett löfte och ifrågasattes nyligen igen av vår nuvarande federala regering.
Förutom drygt 60 år av fred i stora delar av Europa och en gemensam marknad har man hittills bara avskaffat gränser och euron som valuta i delar av Europeiska unionen; och även dessa prestationer är inte längre säkra från nationalisterna.
Det är därför alltmer upp till oss europeiska federalister att ge den europeiska idén mer relevans igen. Vi måste säkra det som redan har uppnåtts, häftigt försvara det som har utlovats och även ta itu med nya saker.
Vi behöver en gemensam konstitution, vi behöver en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, vi behöver en gemensam valuta och en motsvarande ekonomisk och finansiell politik.
Vi måste hantera migrationen inom och till Europa och vi måste också se till att alla européer kan leva och uppfylla sig själva som människor. Dessutom måste vi européer hävda oss mot andra samhällen och behålla vår egen identitet i vår gemensamma värld.
När vi gör det kan och får vi inte undvika följande fråga: Hur långt kan Europa nå, eller snarare hur långt kan det nå?
Faktum är att Europa inte kan betraktas som en kontinent eftersom den redan är spridd över fyra kontinenter.
Det är också ett faktum att även om Europa formats av de tre monoteistiska religionerna och framför allt av kristendomen, definierade det sig som en utbildnings-, kulturell och värdegemenskap oberoende av deras nuvarande influenser. Det är därför det är absolut nödvändigt att den "eviga" kandidatrepubliken Turkiet blir medlem i Europeiska unionen, snarare borde diskussionen redan handla om antagandet av länder i Mellanöstern och Nordafrika.
Man bör också tänka igen på alternativen "Atlantic Union" och "Eurafrica". Oavsett om vi vill det eller inte, kommer våra barn senast att behöva hantera de kinesiska, indiska eller andra mycket fler samhällen och förhoppningsvis då kunna bevara våra egna värderingar för att i slutändan bana väg för ett demokratiskt, fria, federala och underordnade världsunionen.
"SNART kommer NOSTALGIA att bli ett annat namn för Europa."
Angela Carter, JOHN BERGER OCH BYLIVENS GÅNG (29 mars 1987)
