Inläggsfoto: barn som läser | © Pixabay
Klockan är halv sju och en hel dag går mot sitt slut. Egentligen borde vi sakta komma till vila och få dagen till ett bekvämt slut. Men det går inte hos oss, tvärtom: Senast runt halv sju blir vi något hektiska. Det måste fortfarande ätas på kvällen, barnen måste borsta tänderna, tvätta sig, ta på sig pyjamas och allt det där snabbt. För ju tidigare vi slutar, desto mer tid har vi att läsa högt. Vi är entusiastiska föräldrar, har gjort våra läxor och följer varje pedagogisk diskussion med stort intresse. Det är därför vi vet hur viktig läsning är för våra barn. Det främjar inte bara läs- och språkkunskaperna hos våra nära och kära. Nej, vi vet också att det finns tidsfönster i den mänskliga hjärnan, och när de väl är stängda, ja då "God natt"!
Allvarligt talat kan allt detta vara sant, men ska jag berätta varför vi läser för våra barn? Helt enkelt för att vi tycker om det! Vi njuter av den mysiga kvällstimmen då vi myser och fördjupar oss i böckernas rike. De har följt med oss i många år: den hungriga larven, Findus och Petterson, den lilla korpen och vad de alla heter. Allt eftersom tiden går och våra barn blir äldre förändras också vår repertoar. Och berättelserna som gör kvällstimmarna så värdefulla för oss är fyllda med hjältar från våra barndomsdagar: känner dig lika stark som du än en gång Pipi Långstrump, med Jim Button Åk på en äventyrsresa eller bli lite skrämd av det lilla spöket. Denna upplevelse motiverar kvällens liv och rörelse. Jag har redan nämnt att vi är ivriga föräldrar, och därför låter vi alltid läsningen avbrytas av det gemensamma samtalet. På så sätt främjar vi våra barns förmåga att kommunicera och hyser i hemlighet hoppet om att kanske uppfostra en vältalig stjärnadvokat...
Men även om det inte blir något av dessa karriärförhoppningar kommer vi att ha underbara minnen. Det påminner mig om, känner du verkligen Mr Nett? Han heter Nett, men han är en väldigt grinig, bister man som gör livet svårt för barnen från Bullerbü. Han är skomakare till yrket. Efter att ha kommit fram till den här historien känner jag en viss osäkerhet hos våra barn. Och så frågar jag om de vet vad en skomakare är.
Efter en lång tystnad börjar vår dotters ansikte lysa och fullt medveten om att hon kan ge rätt svar säger hon: "Men han kör racerbil."
Kanske måste vi trots allt omvärdera våra prioriteringar, inte låta några möjligheter stängas med våra barn innan vi har försett dem med den kunskap de behöver...
Det här blogginlägget publicerades första gången den 15-16 november 2003 i tidningens spalt "Familjeband" Trier folkvän, där föränderliga författare kommenterade vardagens familjeliv.
Ursula Schaffer är lärare vid Realschule Plus Bleialf i Rheinland-Pfalz, bor i Bitburg och mer än så, min favoritsyster. Hon skrev bland annat flera gloser till ovanstående spalt. Jag gillade dessa så mycket att jag bad henne att publicera åtminstone några av dem på min blogg.
