Inläggsfoto: Snäckskal | © Bettina Kümmerle
Just nu är min favoritstrand särskilt bra för att gå vilse i tankar, eftersom vädret här är ovanligt för den här tiden på året och den annars lite frekventerade stranden är ännu tommare. För att inte tala om de myriader av segelfiskar som sköljde upp på södra Kaliforniens stränder i år och har kommit till vila tillsammans med de otaliga musslorna och krabbor.
Egentligen är stränder enorma kyrkogårdar och det är förmodligen därför de på magiskt sätt lockar oss människor. Alla som någon gång har strosat genom en kyrkogård med mig vet att man verkligen känner en stad först när man har gått igenom åtminstone en av dess kyrkogårdar.
Särskilt en strand drar allas uppmärksamhet på ett mycket trevligt sätt till det faktum att ens eget liv är ändligt och döden är det verkliga målet för varje levande varelse. Och vi människor vet alla detta mycket väl.
En del av oss tror att vi kan försena det målet genom att räkna med livet efter detta – om många har en korrekt förståelse av evigheten är tveksamt.
Och så kanske vissa av oss tror, förmodligen just när de inte kan tro på ett senare evigt liv, att vi också kan undkomma deras öde genom mer och mer.
Detta mysterium med "mer av allt" är förmodligen det som driver oss alla. Få av oss kan ta oss av detta hamsterhjul. I vår egen ändlighet försöker vi fortfarande desperat att uppnå eller få mer och måste faktiskt vara ganska glada över att någon annan äntligen befriar oss från det.
Och de av oss som vill fly detta hamsterhjul hoppar direkt på nästa, för mindre är alltid mer - bara mer av lite; varje matematiker ser fram emot att förklara detta för dig i detalj.
Du kan mycket väl fråga dig själv, varför vill vi alla ha mer och mer? Varför vi misslyckas med att vara nöjda med vad vi har. Ju mer är förmodligen ett uttryck för förändring och livet i sig är förändring. Och så skulle det mer och mer bli ett rent ja till livet.
Därmed skulle vi kunna fundera på om det finns ett annat uttryck för förändring eller till och med det egna livet istället för mer eller mindre.
Jag är övertygad om att man absolut bör följa övervägandena om t.ex. B. — för nyligen här i bloggämnet — Emily Dickinson eller Henry David Thoreau kunde följa, vilket uttryckte mycket enkelt att man ska hitta här och nu just där ens eget liv har diskat upp en.
Var och en av oss når vårt mål i livet snabbare än de flesta skulle vilja. Och så alla försök att förlänga sitt eget liv genom ovanstående knep är bortkastad tid. Om du inte kan hitta mening här och nu, kommer du inte att hitta den senare eller någon annanstans. Och om du inte vet vad du ska göra med ditt liv hemma hittar du inte heller en lösning på ditt alldeles egna problem på avstånd.
Det fina med oändligheten är att man inte bara kan leta efter den på avstånd, utan man kan hitta den även i ett enda sandkorn, givetvis förutsatt att man letar efter det.
Och det fina med kyrkogårdar är att de påminner om dem och samtidigt kan man lära sig mycket av dem. Speciellt eftersom vi människor förmodligen är den enda kända livsformen som kan lära av döda exemplar av vårt eget slag.
Och så vandrar mina tankar till lärande och jag frågar mig om det verkligen är så bra att lära av sina egna "medresenärer" eller om det vore bättre att lyssna på och lära av de som redan har din resa bakom sig?
Speciellt när deras resa var en allmänt erkänd framgångsrik resa. I den meningen kan bibliotek mycket väl ses som stränder för våra tankar, det är bara att plocka upp dem och samla dem.
"I vilket väder som helst, när som helst på dygnet eller natten, har jag varit angelägen om att förbättra tiden och sätta den på min käpp också; att stå på mötet mellan två evigheter, det förflutna och framtiden, vilket är just nuet; att gå på den linjen."
Henry David Thoreau, Walden (2020 [1854]: 14)
