soldatsång

Foto: Militär flygplats på 1990-talet

Jag har alltid älskat att sjunga, och jag skulle mycket hellre sjunga helt off-key - jag är en naturlig person vid det här laget. Och så var det ingen fråga för mig att jag också var volontär i skolkören. Vilket inte gjorde mig någon skada, för när musikläraren kände igen mina sångegenskaper gjorde vi en deal, som man säger idag: Jag slutade komma på körträffarna och jag fick aldrig sämre betyg än trea i musik. Affären varade tills jag gick ut gymnasiet, vilket borde vara ett tillräckligt bevis på mina sångegenskaper.

Sedan, som soldat, återupptäckte jag körsången, och den här gången var det fina med det att sången bara behövde vara hög och ingen brydde sig om resten, åtminstone under de första åren. Och om du fortfarande var någorlunda säker på texten, desto bättre. Förresten, ingen, egentligen ingen stördes av innehållet i sångerna och knappt någon av soldaterna brydde sig ens om det. Det var alltid samma sånger, av vilka några hade sjungits i långt över hundra år. Och så hade nog varje bataljon en eller två sånger som varje soldat måste kunna sjunga, och jag misstänkte redan då att det var just de sångerna som de äldsta sergeanterna kunde texten till, åtminstone en vers av den.

Det var tecken på mina sångegenskaper när förtroendemannen från min pluton en dag kom till mig och försäkrade mig om att de verkligen ville göra allt med och för mig, men bara hade en önskan, nämligen att jag inte längre skulle sjunga med. Det var det då äntligen med min sångkonst och de kommande decennierna nynnade jag bara med.

Så en dag lärde vi känna en utmärkt operasångare som också var fast övertygad om att alla kunde sjunga. När vi blev vänner och vi alla kände varandra bättre ändrade hon sin professionella uppfattning: alla kan sjunga, förutom Heinrich.

Och så det var ett mycket speciellt nöje för mig när jag kunde lära känna Coro del Grappas herrar bättre och bättre, för de var så charmiga och fick mig att sjunga med om och om igen, med den starkaste sångaren precis bredvid jag såg till att mina toner drunknade i refrängen. Sångarna tog det med humor när en av mina toner slog igenom till publiken, och först försökte de till och med hjälpa mig med ett tips eller två - förgäves förstås.

Just nu, och det är också anledningen till detta inlägg, hörde jag mitt äldsta barn sjunga en soldatsång, som nu påminner mig om min egen favoritlåt. Jag vet inte om det är förbjudet under tiden, och som jag sa tidigare så spelade texten oftast ingen roll ändå.

Det är så skönt att vara soldat

Det är så skönt att vara soldat, Rosemarie,
Inte varje dag ger solsken, Roesemarie,
Men du, du är min talisman, Rosemarie,
Du är före mig i allt, Rosemarie.

Soldater är soldater
i ord och i handling,
Du vet inget slarv
Och bara sann mot en tjej
Valleri, Valleralle ralle ra!
Rosmarin.

Två år har gått så snabbt, Rosemarie,
Och när jag är med dig igen, Rosemarie,
Då kysser jag dig och säger till dig, Rosemarie,
Från och med nu, älskling, du är min, Rosemarie.

Soldater är soldater
i ord och i handling,
Du vet inget slarv
Och bara sann mot en tjej
Valleri, Valleralle ralle ra!
Rosmarin.

I trofasthet för alltid, Rosemarie,
Låt oss båda gå till altaret, Rosemarie,
Och skaka hand med oss, Rosemarie,
I lojalitet mot fosterlandet, Rosemarie.

Soldater är soldater
i ord och i handling,
Du vet inget slarv
Och bara sann mot en tjej
Valleri, Valleralle ralle ra!
Rosmarin.

Herms Niel

För att inte få några falska anteckningar i det här blogginlägget - vilket förmodligen skulle vara jag - vill jag påpeka att de två sista låtarna, som jag sjöng med full glöd, är "Va, pensiero" (Giuseppe Verdi) och å andra sidan "Bella ciao", hymnen för erkännande av det italienska motståndet.

Och jag har alltid kunnat identifiera mig bättre med innehållet i dessa två sånger, men jag kan också gärna konstatera att båda är mindre lämpade för marsch, och det är det som i slutändan spelar roll när det kommer till soldatsånger.

Mina tågkamrater på den tiden gillade förresten mina amerikanska soldaters sånger mycket bättre, texterna var också mycket enklare och innehållet var väldigt lätt att förstå – fast på engelska – och idag gör de fortfarande varje rappare till en ren mjölkpojke. Dessa låtar var så bra att jag ur dagens perspektiv avstår från att presentera dem här.

För vissa saker kan bara förstås om man ser dem i sitt eget tidsmässiga sammanhang. Tyvärr är det väldigt få som kan göra detta.