Post foto: tjej | © Foto av Andrea Piacquadio på Pexels
Ämnet repatriering är också alltid mycket välkommet för att så mycket som möjligt kunna bedriva populistisk kundkretspolitik. Och den som tror att det bara är partier i de två yttersta ändarna av vårt partispektrum som gör detta har mycket fel. Våra så kallade folkpartier i synnerhet orsakar en storm av entusiasm bland sina respektive partifolk med detta ämne. Och det är just därför det aldrig kommer att finnas en lösning som är acceptabel för alla.
Repatriering, som också ofta kallas utvisning eller utvisning, är en utvisning av illegala invandrare eller avvisade asylsökande.
Medlemsländerna i Europeiska unionen har olika återvändandeavtal till tredjeländer. Tyskland har t.ex. B. Repatrieringsavtal med Marocko och Algeriet eller några Balkanländer och överraskande nog även med Spanien och Grekland. Däremot kan man inte tala om ett koncept bakom, här sluts överenskommelser på nyck av politiker som råkar vara ansvariga för tillfället, varvid de kortsiktiga humörsvängningarna hos den egna kundkretsen sannolikt kommer att vara huvudorsaken.
Vissa bilaterala repatrieringsavtal inom EU föll bort på grund av Schengenavtalet och regelverket under Dublinförordningen, vilket i sin tur förmodligen ledde till avtalen mellan Tyskland och Spanien och Grekland - det är riktigt spännande, eftersom den politiker som ansvarar för det tjänar både vingar av hans parti, de som välkomnar Schengen och Dublin och de som sedan firar avtalen med Medelhavsländerna. Karriärpolitik när den är som bäst: ett steg åt vänster, ett steg åt höger, och fira sedan de kommande åren för de framsteg du har gjort!
Och EU har också repatrieringsavtal, men de kallas där för återtagandeavtal, vilket helt enkelt låter mycket bättre. Dessa ingicks med bland annat Ryska federationen och Turkiet, och vi kan alla mycket lätt föreställa oss vad dessa avtal faktiskt är värda.
Och det för mig till den verkliga poängen, för för det mesta är det inte bristen på lagar, avtal eller avtal som orsakar oss alla problem, utan det är alltid människorna som måste fylla dessa avtal med liv eller till och med implementera dem . Jag pratar inte om våra politikers decennier långa oförmåga att utveckla ett hållbart helhetskoncept eller ens ta itu med orsakerna till detta problem, utan om det mer än amatörmässiga genomförandet av avtalen, av vilka några har funnits i decennier .
Och vi har ett system för detta!
Som soldat på 1990-talet var jag tvungen att uppleva utvisningsmetoderna, särskilt de som den bayerska delstatsregeringen gjorde på Balkan. Dit utvisades de personer som var lättast att få tag på och som inte kunde eller ville försvara sig. Jag fick bland annat uppleva hur hela familjeliv förstördes – helt enkelt för enskilda politikers snabba berömmelse eller på grund av fascistiska idéer om våld från vissa tjänstemän.
Och än idag leder frågan om vem som faktiskt deporteras från oss gång på gång till indignation och skakningar på huvudet bland hela medborgarna. Jag är också fast övertygad om att brottslingar som inte har någon medborgerlig rätt att stanna hos oss borde utvisas till sina ursprungsländer eller till och med till transitländer bättre i går än idag.
Jag ser olika saker för alla som vill och kan engagera sig produktivt till gagn för samhället i stort.Vi borde verkligen göra allt vi kan för att dessa människor ska kunna integreras med oss så snabbt som möjligt. Tyvärr utvisar dock våra ”offentliga tjänstemän” människor som är villiga att arbeta och prestera bättre än kriminella; öden bakom dem är helt irrelevanta för dessa medborgare.
Dessutom, och man måste se det på det sättet, finns det redan en separat industrigren här som sysslar med att hålla kvar människor som inte har någon verksamhet här så länge som möjligt och därigenom trampa på principerna i vårt rättssystem — bara och enbart för deras egen fördel.
Och så kommer vi också att se i framtiden hur trevliga och produktiva människor utvisas och hur återkommande brottslingar får stanna hos oss tills de automatiskt får rätt att stanna på grund av sin ålderdom.
Men på så sätt kan vi alltid njuta av den ena eller andra historien som förmodligen kommer till våra öron. Nyligen berättade en god vän till mig om en anställd som arbetade mycket flitigt och ordentligt för honom som okvalificerad arbetare. Så min goda bekant blev inte särskilt glad när den här anställde sa upp honom eftersom han skulle återvända till sitt hemland med en lukrativ återvändandehjälp från Federal Office for Migration and Refugees.
Min gode vän blev glad när den anställde efter alla helgdagar kom tillbaka till sin gård - precis i tid, eftersom verksamheten går bra - och bad om att bli anställd. En fråga visade att hans namn nu bara är ett annat. Omöjlig? Jag tror inte det, för nu kan vi enkelt byta namn.
Jag har inte kollat in den där trevliga historien, men jag skulle vilja ta det här som ett tillfälle att fråga vem som har fel på den här; Det här är förstås bara en retorisk fråga som jag mycket gärna själv svarar på.
Dels vår politik, som knappast förmår och vill stifta begripliga, hållbara och framför allt effektiva lagar, dels en administrativ apparat som allt oftare saknar teknisk och social kompetens att stifta lagar, överenskommelser, regler eller förordningar. genomföra och verkställa.
”Skulle jag medvetet uppleva min dödsögonblick kommer jag att tänka på utvisningen. Hon styrde mitt liv."
Simone Weil, Intervju i Tagesspiegel (22 mars 2009)
Det är det faktum att bara det "bra" anses genomförbart, där frågan "vad är bra" tolkas av politikerna mer och mer ur maktpolitisk synvinkel. Denna omständighet i samband med en totalt inskränkt diskussionskorridor (tänk bara här på "rätt" klubb som under tiden också svängs väldigt snabbt av fria väljare) har som resultat att det inte längre finns några objektiva, fungerande lösningar. Först och främst ska det vara möjligt att artikulera andra synpunkter i hela medias spektrum, först då kan man gå i dialog för att hitta riktiga lösningar.
Jag tror inte att politik handlar om bra eller dåligt. Det handlar mer om huruvida det är förenligt med lagar och förordningar. Som exempel skulle jag vilja nämna den fria demokratiska grundordning som varje tysk medborgare måste stödja. Om du inte vill detta får du gärna sluta ett annat samhällskontrakt någon annanstans.
Vad allt detta har att göra med Fria Väljarna eller var den här klubben svingar en klubb väldigt snabbt kan jag inte förstå.
Att artikulera andra åsikter och hantera dem är en av demokratins grunder – men även här finns det gränser! Det är verkligen ingen idé att bråka med människor som ifrågasätter själva demokratin. Som en mycket liberal person försökte jag detta i decennier och kom fram till att detta är totalt slöseri med tid.
Men alla borde ha sin egen erfarenhet. Och jag kan lugna er, för det finns nog inte en enda åsikt, hur absurd den än är, som inte sprids i media och som dessutom hittar sina respektive anhängare där.
Men det tjänar verkligen ingen om även de mest abstruerade idéer och föreställningar presenteras i nyheterna.