realpolitik

Inläggsfoto: Ruin med rivningsgrävare | © Michael Gaida på Pixabay

Hur trevliga var de tider då Europa kunde leva ut sin Realpolitik utan återhållsamhet under amerikanernas skyddande sköld. Livet var så lätt för oss européer fram till murens fall, eftersom de generationer som för första gången skulle drabbas av klimatförändringar som skapats av människor (främst av oss européer) ännu inte var födda och "ekonomisk framgång" kunde uppnås genom utnyttjandet av utvecklingsländer säkerställas. Dessutom kunde nedgången i födelsetalen kompenseras genom att järnridån säkerställde att endast högmotiverade och över genomsnittet utbildade personer kom in på den europeiska arbetsmarknaden; den stora mestadels värdelösa återstoden förblev inlåst under sovjetkommunismen.

Men sedan skedde en betydande förändring, för å ena sidan började u-länderna att frigöra sig efter varandra och folket där insåg att man kunde leva bättre i det förmodade landet av mjölk och honung, och å andra sidan järnridån föll, vilket både var menat att för oss européer var det nu slutet på det roliga. Ansvarsfulla politiker skulle ha agerat, men våra professionella politiker – ganska realpolitik – har försenat det hotande eländet i drygt tre decennier nu. De fick frågan om klimatförändringarna under kontroll mycket snabbt, eftersom polisstyrkorna är tillräckliga för att hålla de generationer som kommer att drabbas av det i schack i framtiden; tills de ska skeda ur soppan själva.

Det var svårare med de andra utmaningarna, som - fortfarande under USA:s skyddssköld - också hanterades mycket pragmatiskt. Först bröts försvaret ner, sedan utbildningssystemet och slutligen infrastrukturen, enbart för att upprätthålla den förmodade ekonomiska framgången och framför allt den egna försörjningen.

Och när de totalitära regimerna (Ryssland och Kina) hade återhämtat sig från sin kalla krigetschock och nu också otvetydigt krävde sin plats i solen, nådde den europeiska realpolitiken sin topp 2008, nämligen Merkel-Sarkozy-pakten, som lovade Ryska federationen först. Georgien, sedan Ukraina och senare resten av Östeuropa, enbart för att garantera den ekonomiska framgången för "det sanna Europa" under ytterligare några decennier. Kina, å andra sidan, var nöjd med att säljas bort till det landet, en efter en, viktiga europeiska teknologier.

Det enda riktigt dumma är att de flesta ukrainare faktiskt har slagit tillbaka mot den ryska imperialismen sedan förra året, och ändå visar vissa EU-medborgare sympatier för européernas kamp för frihet i öst. För med det, sakta men säkert, den ena efter den andra, faller alla Potemkin-byar som vår politik har byggt upp så framgångsrikt under decennierna sakta men säkert, och detta är uppenbart för alla – även de mest okunniga unionsmedborgarna.

Det stora problemet med detta är att, till skillnad från USA och andra demokratiska länder, har vårt Europa aldrig riktigt varit demokratiskt – vi européer har bara lyckats, och detta kommer att vara själva ursprunget till europeisk realpolitik, att korrumpera de europeiska eliterna och få den övervägande antidemokratiska befolkningen halvvägs entusiastisk över demokrati genom ekonomisk framgång.

Invasionen av Ryska federationen kommer därför – särskilt om ukrainarna skulle vinna – visa alla européer att Europa länge har varit krossat och att vi alla kommer att behöva baka mycket mindre semlor i framtiden. Det är att förvänta och mycket troligt att majoriteten av unionens medborgare kommer att ge sin sköld åt demokratin. Och senast då kommer vi att hamna i ett tredje världskrig och ingen vet på vilken sida européerna kommer att slåss - förmodligen varje land på ett annat.

Det är därför - ur realpolitisk synvinkel - förståeligt att i dag å ena sidan vår kansler Olaf Scholz lovar ett slags politiskt stöd till Ukraina efter kriget (han menar: efter dess kapitulation) och SPD-politiker reser till Ukraina för att tvinga dem till ett slags fred i "hemliga förhandlingar" (!).

Våra politiker borde sakta men säkert inse att klimatförändringarna med alla dess tragiska konsekvenser länge har funnits här och att världen och demokratin inte går att rädda genom att utvidga parlamenten!

Det är hög tid att våra företrädare för folket möter den riktigt dåliga verkligheten och ägnar sig åt ansvarsfull politik istället för realpolitiska knep och gör det så länge det överhuvudtaget är möjligt.

Förresten, att sälja andra har aldrig varit bra policy!