Fundersam

Postfoto: fickur | © Pixabay

Det är alltid dessa helt oväntade händelser som sliter oss ur våra egna drömmar och får oss att tänka kort över vårt eget liv och själva livet innan vi återvänder till vardagen.

Jag menar inte några helt överraskande börsrörelser eller pandemirapporter från media, utan den plötsliga döden av personer man kände personligen och vars förtida död man bara inte förväntade sig.

Även om du med stigande ålder utvecklar känslan av att "påverkan" närmar sig och att du själv blir mer och mer känslig, är döden för människor som är yngre än dig fortfarande av särskild betydelse. Och om man då får kännedom om flera sådana tragiska händelser samtidigt, pågår det egna grubblet lite längre än vanligt.

Steve Jobs kunde ge döden sin egen mening.

"Döden är mycket troligt den enskilt bästa uppfinningen av livet. Det är livets förändringsagent. Det rensar ut det gamla för att ge plats åt det nya." 

Steve Jobs, Stanfords startadress (2005)

Wolfgang Amadeus Mozart skrev den 4 april 1787 Leopold Mozartatt döden är nyckeln som öppnar dörren till sann lycka, och att han själv, även när han fortfarande var ung, aldrig gick och lade sig utan att tänka på att inte se den kommande dagen.

Und John O'Donohue undrar:

"Även om döden är den mest kraftfulla och ultimata upplevelsen i ens liv, anstränger sig vår kultur för att förneka sin närvaro."

John O'Donohue,  Anam Cara: En bok om keltisk visdom (1997: 205)

Paulo Coelho sammanfattade det hela med dessa ord:

"Livet är en dröm som vi vaknar ur först när vi möter döden."

Paulo Coelho, aleph (2011)

För att inte ge efter för grubblande idag så avslutar jag detta inlägg med en underbar dikt av Walt Whitman.

En klar midnatt

DETTA är din stund o själ, din fria flykt in i det ordlösa,
Bort från böcker, borta från konst, dagen raderad, lektionen gjord,
Du kommer helt fram, tyst, tittar, funderar över de teman du älskar bäst.
Natt, sömn, död och stjärnorna.


"Dödligheten är densamma för oss som för alla... en person, en död, förr eller senare."

Robert A Heinlein, Tunnel i himlen (1987: 28)