Inläggsbild: Flyktingbåt i Medelhavet | © Pixabay
Sedan några veckor tillbaka har den mer än tragiska situationen för de flyktingar som försöker ta sig till Europeiska unionen via Medelhavet rapporterats flitigt i media och våra europeiska samhällen börjar också ta itu med denna fråga. Förutom "försvarsreaktioner" från många delar av befolkningen förekommer upprepade solidaritetsdemonstrationer med flyktingarna och individuella försök att hjälpa.
Dessutom försöker många etablerade "hjälporganisationer" såväl som politiker, som erkänner sin chans att stärka sin egen ställning med detta ämne, göra vinst på de drunknandes rygg. Flyktingarna hamnar mellan de mest skilda intressen och måste nu hoppas på att vara bland de få lyckliga som kan fly från denna katastrofala situation levande.
Tvärtemot vad många tror är Medelhavsdramat varken nytt eller kommer som en överraskning för alla ansvariga och intresserade. Jag är fast övertygad om att våra ansvariga politiker medvetet har åstadkommit denna situation i decennier, och detta enligt mottot: "När väl vagnen väl har slagit i väggen räcker det med snabba och billiga lösningar för att hjälpa vår egen befolkning inför katastrofen. för att kunna vrida några eftergifter”.
Med tanke på "tidspressen" och "tragedin" krävs inte längre av de ansvariga att erbjuda genomtänkta, hållbara och långsiktiga lösningar. I slutändan gör detta det till en win-win-situation för politiker och deras väljare. Det är därför vi också kommer att se mycket "kosmetika" under de kommande veckorna och månaderna, men bara tills andra katastrofer förtrollar befolkningen i Europeiska unionen.
Redan på 1950-talet siktade visionära politiker i och utanför Europa mot "Europas Förenta stater" för att uppnå en bättre framtid för så många människor som möjligt. De tänkte redan ett steg före. För slutet på världskriget innebar också att de tidigare europeiska kolonierna i Afrika nu stod på egen hand, inte bara fick kämpa med europeiska arv, utan också fick möta global konkurrens.
Med tanke på denna hotande svåra situation och medvetna om Europas ansvar har politiker som t.ex Robert Schuman ett "Eurafrica[1]": förutom Europas enande bör de afrikanska nationerna också mötas och båda samhällena bör dra nytta av den andras fördelar i nära samarbete med varandra. Detta skulle åtminstone kraftigt begränsa migrationsrörelserna, men de skulle definitivt ha gjort det möjligt att samordna dem.
I och med nationalisternas återupplivande bromsades enandeprocessen i Europa upp, och å andra sidan fortsatte Afrika att vara Europas bakgård och en billig råvaruleverantör till hela världen. Detta stärkte migrationstrycket på Europa och vissa nationer (t.ex. Frankrike) började redan planera större mottagningsläger inom sitt land. Nationella biståndsprogram startades också om och om igen, vilket visserligen hade en mildrande effekt på de värsta katastroferna, men utan att någonsin bekämpa orsakerna.
Under den fortsatta enandet av Europa stärktes inte bara Europeiska unionen, vilket nu gör det nästan omöjligt att fly till EU lagligt, utan de europeiskt sinnade krafterna har också försökt om och om igen sedan senast 1970-talet , för att åtminstone hitta en hållbar lösning på migrationsrörelserna.
Denna nya pragmatiska strategi förutsåg bildandet av en "Medelhavsunion". Denna idé baserades på uråldriga erfarenheter (Mare Nostrum) och det faktum att man inte kan kontrollera någon vattenkropp utan den motsatta kusten. Förstärkningen av alla Medelhavsländer bör inte bara främja respektive länder ekonomiskt, tekniskt och socialt, utan också förhindra att Medelhavet blir en gräns som är svår att kontrollera. Det ekonomiska uppsving som är att vänta för hela Afrika kommer att försvaga migrationsrörelserna och även leda till att invandringsvågorna kan kontrolleras redan i höjd med Sahara.
Senast sedan den arabiska våren har det tyvärr blivit tydligt att nationalisterna i Europa inte heller kommer att stödja detta synsätt. Och senast nu måste det stå klart för alla att migrationsrörelserna ostoppbart skulle rulla mot Europa. Medelhavet har därmed förvandlats från ett semestermål för européer till en dödsfälla för dem som söker hjälp.
Det är därför jag personligen bara kan beskriva den lösning som för närvarande är populär som skandalös, att använda några krigsfartyg för att fiska upp några flyktingar från Medelhavet och göra detta så effektivt som möjligt med pressen.
Ändå sammanställde jag för några dagar sedan de första tankarna om den nyligen kallade operationen "Mare Europeaum" som en möjlig diskussionsgrund och jag hoppas att våra politiker kommer att kunna tillhandahålla nödvändiga medel och resurser i miljardbelopp så att vår europeiska värden går inte med de afrikanska flyktingarna i Medelhavet förlorade.
------------------------
[1] Robert Schuman: "För Europa" (2:a upplagan 2010: 104)
"Créer le navire ce n'est point tisser les toiles, forger les clous, lire les astres, mais bien donner le goût de la mer qui est un, et à la lumière duquel il n'est plus rien qui soit contradictoire mais communauté dans l'amour."
Antoine de Saint-Exupéry, Citadel (1948, LXXV)
