Foto: Ulm på sommaren
Där låg jag igen på sjukhuset för eftervård och kön blev återigen längre snarare än kortare.
Eftersom en soldat är känd för att vänta halva sitt liv förgäves, har var och en av oss förmodligen utvecklat vår egen metod för hur man bäst kan spendera denna tid.
Det var mitt att öva poesi och att spela in resultaten i ett litet häfte, men att hålla allt för mig själv och gömt.
Av någon anledning fick jag trots allt stanna över natten och så blev det att en avdelningsläkare fick reda på det här häftet och tittade på min sista dikt.
Hans enda fråga efter det var hur jag kom in på poesin i första hand, och jag förklarade för honom att detta var mitt sätt att överbrygga längre väntetider.
Den här läkaren måste ha varit en konstälskare, men han gillade åtminstone poesi, för från den dagen behövde jag aldrig vänta så länge på sjukhuset för att bara dra fram en penna.
Och så kom det sig att detta också blev min sista dikt, som jag därför förvarade i särskilt minne.
Vem är jag
Ett moln på himlen
En stråle av solen
En tanke på flykt
Vad jag än är
En skugga av en man
En del av en bit
Ett minne i sorg
När jag kan
Var helt av en man
Var där om det behövs
Var tills tiden är besegrad
"Det enda sättet att överleva ett så vansinnigt system är att vara galen själv."
Joseph Heller, Catch-22 (1961)
