Foto: Militära läger i Afrika
Eftersom kristendomen har funnits med mänskligheten ganska länge är det faktiskt möjligt nästan var som helst i världen att kunna närvara vid en sådan gudstjänst - kanske inte precis en av ditt eget samfund, men definitivt en kristen gudstjänst.
Arbetar du som soldat utomlands kan du i princip utgå ifrån att du även får sällskap av ministrar eller präster. En fördel som inte ska underskattas, som tyvärr bara blir tydlig för många på plats — och är man borta från hemmet i månader kan det också leda till en helt ny bedömning av sin egen tro.
Tyvärr kunde jag för några år sedan inte få min personal och jag att ha tillgång till minst en pastor när vi var ute i Afrika söder om Sahara. Visserligen saknade vi det inte så mycket, åtminstone under de första veckorna — utmaningarna var helt enkelt för många.
Men när vi hade etablerat oss lokalt och förutom mycket landskap bara fanns mer yta att tillgå, var vi mycket nöjda med att vi hittade en kyrka i "kvarteret" som kunde ge oss lite variation åtminstone på söndagarna.
Och när jag några veckor senare och en bra dags resa bort från de flesta av mina anställda hade hittat så bra att jag trodde att jag kunde gräva fram en och annan söndagsmorgon, så jag letade också efter någonstans i närheten av mitt boende ett kyrka.
Jag hittade till och med denna alldeles i närheten och vallfärdade dit väldigt tidigt på söndagar, för jag väcktes inte bara av högtalarna i en moské i grannskapet, utan också av ett mycket stort och framför allt väldigt högljutt par fåglar, som bodde mitt framför mitt fönster och själva alltid klagade länge på böneledaren, så att sova inne var inget alternativ. Under veckan kunde man gå direkt till jobbet och på söndagar kunde man gå direkt till kyrkan.
Fördelen med denna kyrka var att åtminstone söndagsgudstjänsterna alltid ägde rum i skift, och kyrkan var alltid fylld till sista plats. De angivna tiderna var mindre bra, eftersom de tjänade församlingen mer som en grov vägledning.
Utifrån kortegensuppställningen framför kyrkan kunde jag se hur lång tid det var till nästa gudstjänst och sedan bestämma mig om jag skulle gå på nuvarande gudstjänst eller vänta på nästa.
Jag tillbringade de första gudstjänsterna, som alltid varade i drygt två timmar, längst bak i kyrkan för att inte väcka uppmärksamhet som den enda vita personen, men jag tappade gradvis blyghet och lyckades till slut för tröstens skull få en plats mitt i församlingen. Detta ledde för övrigt en gång till att en liten flicka som satt bakom mig tryckte tillbaka jackärmen under predikan för att se om min arm också var vit. När jag vände mig om och såg flickan i ögonen bröt hon ut i ett skrikanfall och den annars väldigt stökiga kyrkan tystnade plötsligt som en mus. Mamman lugnade ner det och predikan fortsatte. Kort därefter tryckte den lilla flickan upp mitt byxben och jag vågade inte se tillbaka.
Med undantag för morgongudstjänsten följde varje gudstjänst samma ordning. Torget framför kyrkan var fullt och folk pratade. Innan pastorerna, bandet, andra frivilliga och församlingen högtidligt lämnade kyrkan, samlades samma procession framför kyrkan, för att sedan med samma högtidlighet gå in i kyrkan efter att den första hade gått. Några pastorer följde med minst två gudstjänster, vilket jag märkte när jag gick till gudstjänsten för sent och sedan direkt följde nästa.
Eftersom gudstjänsterna huvudsakligen hölls på ett eller flera afrikanska språk var det svårt för mig att följa hela innehållet, vilket var mindre tragiskt, eftersom musiken och sången alltid dominerade. Och annars var det oftast liv och rörelse i församlingens led, vilket ibland gav intrycket att kyrkoherden och frivilliga i fronten firade en annan gudstjänst än resten av församlingen på de bakre raderna.
Ibland hände det till och med att en medlem i församlingen plötsligt rusade fram skrikande, viftade med armar och ben och skakade på hela kroppen och en av pastorerna utförde en sorts "exorcism", varvid hela församlingen hamnade i en sorts extas.
Även efter några månader gick de två timmar långa gudstjänsterna alltid över snabbare än många gudstjänster här. Mina besök gick inte heller obemärkt förbi, så det var bara en tidsfråga efter gudstjänsten som jag fick en inbjudan till bibelstudiet som följde, vilket förlängde mina söndagsbesök i kyrkan till drygt fyra timmar.
I början var dessa bibelstudier en mycket speciell upplevelse, eftersom deltagarna analyserade det ena kapitlet efter det andra under ledning av en pastor och försökte involvera mig i detta. Men detta gjorde också att jag fick veta mer och mer om samhället och den religion som finns representerad där. När flera pastorer sedan i bibelstudien insisterade på att homosexuella måste dödas för att de var djävulen, var mina besök i kyrkan i det här samhället ett minne blott och jag föredrog att använda fritiden till söndagsutflykter på landsbygden.
Min erfarenhet av församlingar är att ingen församling är den andra lik. Varje församling är annorlunda och unik, speglar de enskilda församlingsmedlemmarna och utvecklar sina egna traditioner, även om de alla bygger på en skrift – vår bibel. Och så kan man anse sig vara lycklig om man som kristen hittar just den kyrka där man känner sig bekväm och trygg.
"De irreligiösa är mer religiösa än de vet, och de religiösa mindre än de tror."
Franz Grillparzer, Studier i filosofi och religion. Historiska och politiska studier (2011: 32, 1857.)
