Inläggsfoto: grönt te | © Pixabay
Min kärlek till te började på 1970-talet när jag lärde känna och älska det lokala teet under en semester på Ceylon. Som ett resultat var Ceylon-teer min favoritvarma dryck i årtionden. De mestadels svarta Ceylon-teerna kännetecknas av en lätt maltig, frisk och ibland citronaktig smak, även om jag alltid drack dessa teer ganska bittert och starkt på grund av doseringen. Jag var särskilt uppmärksam på att använda största möjliga teblad och hällde väldigt sällan upp teet en andra gång.
Sedan under min tid i Polen gjorde oss Mark Ramus på grönt te uppmärksam och lyckades förvandla oss från svart tedrickare till grönt tedrickare inom några månader. Och eftersom Marek föredrog kinesiskt te, blev vi vana vid det också. Först år senare, när en japansk kollega påpekade för mig att det också finns gott japanskt te, började vi då och då prova japanskt te.
Till skillnad från svart te är tebladen i grönt te inte fermenterade och på grund av de olika bearbetningsmetoderna används bladen från den traditionella kinesiska teväxten Camellia sinensis snarare än den indiska underarten Assamica, som idag sannolikt är en korsning mellan de två tetyperna.
Intressant nog använder vi alltid de japanska och mestadels gjutjärnstekannor för att brygga vårt te redan från början. Eftersom dessa också ser bra ut började vi använda en separat kanna för varje tesort.
Men idag brukar vi fortfarande dricka de kinesiska varianterna, som smakar mer blommigt och ibland rökigt och beskt. De japanska teerna smakar ganska gräsigt och, enligt mig, ibland även fiskigt.
Under tiden har vi även vant oss vid indiska Darjeeling, som vi gärna dricker som grönt eller vitt te och som vi tycker passar ganska bra till Oolong.
Den kinesiska Oolong har blivit vår stora favorit (Yánchá) under de senaste åren, även om vi också gillar att dricka Chun Mee. Själv dricker jag också Pu-Erh, en vällagrad Oolong, som också kan ha en lerig ton.
Det välkända jasminteet är för övrigt ett grönt te, som blandas med jasminblommor under tillverkningen, och dessa tas sedan bort från teet igen.
"Självklart vet jag inte om jag kommer att vara vid liv imorgon. Men jag vet att om jag lever imorgon ska jag dricka te.”
Gotthold Ephraim Lessing, Visshet (1771)
