Inläggsbild: Valhandlingar | © Pixabay
För bara några år sedan var det inga som helst problem för en demokrat att leva upp till sin passiva rösträtt, eftersom man i Bonnrepubliken hade etablerat lämpliga partier som kunde ge ett lämpligt erbjudande för nästan varje demokratisk övertygelse.
Anhängarna av en kristen men icke-konfessionell konservatism som finns i den kristdemokratiska unionen i Tyskland (CDU) deras representant. Att CDU tillät det och en splittergrupp, nämligen Christian Social Union i Bayern (CSU), släppt utrymme, kröntes först till en början med framgång och har till denna dag inte bara blivit en börda, utan också ett verkligt hot mot CDU.
Under de senaste decennierna har CSU avvikit så långt från sina ursprungliga principer att det blivit en samlingsplats för högernationalistiska kretsar, som nu också börjar spridas in i CDU som en ”värdeunion”.
Det fria demokratiska partiet (FDP) som ett politiskt hem.
Den tredje politiska kraften kom Tysklands socialdemokratiska parti (SPD) återvände och, efter att ha avstått från socialismen, fann han en stark och engagerad anhängare i hela befolkningen.
Tyvärr var det inte möjligt för alla tre demokratiska partierna från början att hålla sig fria från före detta nationalsocialister, för i deras strävan att bli ett ”folkparti” så långt det var möjligt öppnade alla tre sig också väldigt brett för de politiska utkanterna. .
Dessa tre partier gjorde detta misstag igen efter 1989 och accepterade lätt före detta stalinister, kommunister och genuina socialister i sina led.
Därmed dukade alla under för den felaktiga tron att de kunde "suga" totalitärer till demokrater inom sin egen partistruktur. Men partierna lyckades bara, och mer eller mindre bra, att minimera uppkomsten av radikala partier genom att upprepade gånger tjäna sina egna "kanter" därefter.
CDU var mycket glad över att tilldela denna uppgift till CSU, som också mycket snabbt kände sig bekväm i denna roll.
Det riktigt intressanta var dock att i Bonnrepubliken var det inte liberalismen och konservatismen som utkristalliserades som motpoler, utan snarare att socialdemokratin blev konservatismens motpol, vilket troligen snarare berodde på medborgarnas strävan efter harmoni efter lever genom en "tusenårig" diktatur. Problemet med detta är att båda partierna var för lika i sina politiska ideologier från början och de kunde bara uppnå distinktioner som väljarna kunde representera genom sina respektive utkanter.
De första som föll offer för detta problem var liberalerna, som aldrig riktigt lyckades återupprätta liberalismen i Tyskland. Förmodligen den siste liberala tänkaren Ralf Dahrendorf, tog upp detta mycket tidigt i sin konfliktteori, där han främjade konflikter i demokratiska tvister för att i slutändan kunna hålla demokratin levande som helhet. Förmodligen på grund av brist på kvalificerad personal, även om denna situation har fortsatt att förvärras till denna dag, var parterna vid slutet av Bonnrepubliken inte längre i stånd att transportera sina egna idéer och innehåll och ställa dem i kontrast till de andra partiernas. att leverera.
Republiken Bonn hade därmed förvandlats till en feelgood-demokrati som besparade medborgarna i allmänhet och partimedlemmarna i synnerhet eventuella konflikter eller till och med drastiska och betydelsefulla beslut, varigenom denna förment framgångsrika modell fortsattes även i Berlinrepubliken.
Detta ledde i slutändan och ganska logiskt till mer och mer Politikersom lyser med sitt hår snarare än sina hjärnor.
Detta ledde också till att väljarna tog mer och mer avstånd från sin rösträtt och än idag är det svårt att locka dem till vallokalerna.
Detta ledde dock också till att ett ”drabbat parti”, som inte känner till något eget innehåll och bara använder de tre tidigare nämnda partiernas idéer och innehåll, beroende på stämningen i befolkningen, lyckades ansluta sig till Berlinrepubliken nu för att etablera väljarna som den fjärde kraften.
Det som är intressant är att detta "parti" helt medvetet använde sig av de demokratiska utkanterna bara för att bli själva "folkpartiet" så snabbt som möjligt.
Allt detta leder till att man kan känna igen två allvarliga problem i vår demokrati:
För det första har partierna inte "rundat" sina utkanter utan sin bas och väljarkår.
För det andra är det nu så att politiska konflikter inte genomförs produktivt inom demokratiska partier, utan att de politiska utkanterna och deras nya företrädare ifrågasätter vår må-bra-demokrati som helhet.
Det demokratiska dilemmat här är att medborgarna och väljarna nu måste lösa denna konflikt själva med företrädarna för totalitära idéer.
Naturligtvis skulle detta vara partiernas och deras företrädares primära uppgift, men vem ska göra detta?
Nämn gärna fem politiker som lever socialdemokrati och som också kan få oss medborgare att förstå dem.
Nämn gärna fem politiker som lever kristenkonservatism och även kan göra det begripligt för oss medborgare.
Nämn gärna fem politiker som lever liberalism och kan göra den begriplig för oss medborgare.
Jag hävdar att om vi får ihop åtminstone dessa 15 politiker så skulle starten redan göras för att etablera en defensiv demokrati i vårt land som marginaliserar respektive politiska utkanter igen och som dessutom står inför alla sociala och icke-människanskapade utmaningar.
Det finns verkligen mycket att göra; tar vi oss an det också?!
"Har du den minsta aning om vad moraliskt och etiskt dilemma är?"
Jack Nicholson som Jack Torrance i The Shining (1980)
