Post foto: min eviga låga | © Shutterstock
Jag vet inte så mycket om mina läsare. Detta är också den permanenta antydan om Detlef Stern skyldig, som gärna påminner mig om att man inte gör allt, även om man kunde. Han anspelar inte på en grundläggande moralisk princip, men påminner mig hela tiden om de ökande överdrifterna i vår allmänna dataskyddsförordning.
En del av mina läsare tycker om att svara på mina inlägg då och då via e-post eller i ett personligt möte. Få använder de möjligheter som webbloggen ger och skriver en motsvarande kommentar, delta i det nyligen tillhandahållna forumet eller lämna mig en lapp på bloggen. Andra läsare har prenumererat och kommer att meddelas om nya blogginlägg via e-post.
Och det är dessa läsare som jag kan bilda mig en egen uppfattning om – en mycket positiv sådan, förresten!
För mig förblir majoriteten av min läsekrets gömd i internets mörker. Jag kan bara se att dessa läsare finns här baserat på antalet träffar och landtilldelningar eller anropen till mina "internationella" webbloggsidor. Att dessa läsare faktiskt finns bekräftas också av förfrågningar från reklamföretag och tjänsteleverantörer som annars inte skulle ta del av min blogg.
Det är därför jag tillägnar det här blogginlägget till den okända läsaren och tänder ovanstående "eviga" ljus för alla andras räkning.
Kära okänd läsare!
Tack för att du finns. Jag vet inte vem du är eller var du bor och arbetar, men vi har nog mycket gemensamt. Vi tänker åtminstone på vår värld och oss själva och gillar att höra andras åsikter.
Jag var nyligen från Thomas Michael, en av mina läsare, som jag känner personligen och respekterar väldigt mycket, vilka förväntningar skulle jag ha på läsarna? Jag delar hans åsikt att många medborgare är kritiska och reflekterande på vägen. Tyvärr är detta dock till liten nytta för samhället om de mestadels håller sina kunskaper eller tvivel för sig själva.
Douglas Adams formulerade detta mycket träffande i sitt hörspel "Liftarens guide till galaxen" genom att slentrianmässigt nämna att strax innan Vogons förstörde vår värld hade en människa hittat lösningen på alla problem i universum. Och sedan låter han oss veta att den här lösningen inte är "42".
Eftersom jag inte känner dig, kära okände läsare, är det svårt för mig att formulera vad jag förväntar mig av dig. Men jag skulle bli glad om du - åtminstone då och då - kom utanför skyddet och uttryckte din åsikt om de åsikter, antaganden och påståenden som erbjuds här i bloggen.
För om vi människor är något, så ett slags kommunikationsrum som finns för att så många olika åsikter och åsikter som möjligt möts, gnuggar mot varandra och vi sakta men säkert bildar en gemensam bild av den nuvarande trots eller just på grund av det resulterande konflikter får verklighet.
Och ju bättre vi kommunicerar med varandra, desto bättre blir bilden av vår egen verklighet.
Kära okänd läsare, jag vet att detta inte är lätt, speciellt när du lägger dina egna tankar på World Wide Web, som accepterar dem men också leder dem direkt till digitalt nirvana som en blixtstång.
Och så jag är glad att veta att du finns. Och jag hoppas att några av mina tankebanor också stimulerar dig att säga emot dig själv och att du kan tänka om det ena eller det andra för dig själv.
”Om jag fick definiera ålderns nonsens skulle bara en sak komma ifråga: kommunicera. En författare kommunicerar inte med sin läsare. Han försöker förföra, roa, provocera, stärka honom. Vilken rikedom av (fortfarande levande) inre rörelser och motsvarande uttryck ett så brutalt sopnedkastsord slukar! Man och kvinna kommunicerar inte med varandra. De mångfaldiga gåtor som de ställer upp för varandra skulle hitta sin mest inaktuella lösning så snart detta meningslösa koncept kom mellan dem. En katolik som tror att han kommunicerar med Gud bör bannlysas på plats. Man ber till Gud och man samtalar inte, men man tar emot nattvarden. Alla våra glada och meningslösa försök att kommunicera med världen, att beröra och påverka oss själva, hela mångfalden av våra känslor och avsikter faller offer för ödemarken och monotonin i en socioteknisk stenografi. På så sätt uppmuntrar vi de meningslösa som äter vårt språk med stor aptit.”
Bodo Strauss, Den nedanför på tå (2004: 41)
